i västerled

Jag tänkte att jag skulle “jobba” som frivillig i prinsessans skola emellanåt, framför allt hjälpa till i klassen med olika saker, vilket fröken hade uttryckt önskan om att få hjälp med. “Skriv bara upp er på CMS (skoldistriktets) hemsida först, annars får ni inte voluntera (heter det så på svenska, vad konstigt det ser ut :-/)” sa hon.

Piece of cake, trodde jag. Idag hade jag så äntligen grävt mig igenom högarna med skolpapper och kommit ner till voluntärinformationen och tänkte lite snabbt och lätt skriva upp mig, för att få det gjort (ååååh, jag blir så stolt över mig själv när jag får nåt gjort lite snabbt. How nice.). Men det var visst inte bara att skriva upp sig så där, utan nej, här ska de göra bakgrundschecker och polisregisterkoll och allt vad det nu går. De skulle ha adresser från sju år tillbaka, de ville ha personnummer och skostorlek (nästan) och när jag äntligen fyllt i allting och skickar iväg det, ja vad händer då? Jo, då poppar det upp en TILL liten käck sida som meddelar att eftersom vi bott utanför North Carolina de senaste sju åren, så måste jag skriva ut, fylla i och faxa in ett “national background check”-formulär!

Och ok; Jag vet, jag vet, att världen är full av galna mördare och våldtäktsmän som alla vill åt små söta femåringar, så visst är det bra att man kollar upp folk. Men ändå, jag ansöker ju inte om att få ordna mysrum i skolan där bara jag och barnen ska få “mysa” ensamma - Jag vill bara sitta i klassrummet, med fröken närvarande, och träna läsning med barnen… Mor ror, far är en s-e-x-f-ö-r-b-r-y-t-a-r-e…

Att börja skolan här är verkligen ingenting som man tar lite lätt på och gör på en höft som förälder (alltså sätter sitt barn i skolan, inte börjar själv då); Inte nog med att skolan skulle ha en mindre skog av papper när man skrev in barnet - läkar- och vaccinationsintyg, adressinformationer etc + nej minsann, de två första dagarna av skola (uppdeleade på en vecka då) har det kommit hem en telefonkatalog av informationspapper som samtliga, mer eller mindre, krävt någon form av åtgärd.

Jag har skrivit under att jag läst igenom skolans lagregelbok, johominsann med paragrafer och allt, där jag nu lovat att min dotter inte ska ha tunna linnen med axelband (eller barnen får inte klä sig så att de visar mer hud än nödvändigt… eh, nödvändigt enligt VEM? I Afganistan är det inte nödvändigt att som kvinna visa en halv centimeter runt ögonen, om ens det. Jag vägrar att klä Mathilda i burka!!), att hon inte ska pussas i skolan offentligt, samt sitta ner i skolbussen. Jag har gett alla detaljer om vår sjukförsäkring, emergency contact person, tillstånd om att hon får: a) åka med på studiebesök b) ta en huvudvärkstablett om hon behöver c) bli fotograferad av skolan d)äta allt de serverar i skolan, dvs att hon inte har några allergier e) stå med i skolkatalogen f) vara med i hem-och-skolaföreningen (ok, det är mer jag än hon men ändå, det krävdes typ tre papper för).

Tack och lov att jag bara har ett barn i skolan än så länge, jag har inte mer plats i klutterhögen för fler papper.