Varför kan inte pojkar dansa balett? Frågade lillprinsen för hundrade gången i går när det var dags för storasyster att gå på höstens första balettklass. Och mamman hade, för hundrade gången, inte något riktigt bra svar. För pojkar KAN ju dansa balett! Utan pojkar inga pas de deux, inga snurrande ballerinor i luften och ingen Svansjön. Så visst kan pojkar dansa balett, absolut. Men kan MIN pojke dansa balett, tja det var väl där skon klämmer.
I över ett år har prinsen frågat när han ska få dansa balett och i över ett år har vi (jag) väl mest försökt undvika frågan. Först var han ju för liten och sedan hoppades jag väl kanske att denna lust skulle gå över, samtidigt som storasyster som ju aldrig sett en endaste pojke i sina balettklasser, kort deklarerade att “pojkar dansar inte balett, det är för flickor.” Och så har det fått bero.
Men igår då, när sonen stod där med stora ögon och ilsket deklarerade att “När jag blir stor blir jag en flicka och då får jag dansa balett” bestämde sig mamma Dahlstrand för att det faktiskt fick vara nog med könsstereotypning och mina egna idéer om vad pojkar “gör”. So what om Elias vill danska balett, då får han väl göra det! Så jag gick inte till administrationen och frågade om pojkar fick dansa hos dem, vilket de förstås fick och tanten i receptionen meddelade att de faktiskt dessutom hade en liten pojke i Elias ålder som går på lördagar. Sagt och gjort, på lördag ska prinsen få “provdansa” en lektion för att se om han verkligen gillar det, och gör han det så får han börja.
Elias blev så glad jag berättade för honom att han också skulle få gå på balett! “Är det en flickbalett? Är jag en stor flicka?” undrade han, och på detta var ju svaret att ja, det är en flickbalett mest, för det att det inte finns så många pojkar som dansar balett, men att han definitivt fortfarande är en pojke och att det ska blir jättekul.
Pappa Dahlstrand tycker väl kanske inte att det är jättekul just, men han är en klok och förståndig pappa - fast han är man ;-), och han vill ju också att lillprinsen ska få göra vad han tycker är roligt. Han såg möjligtvis lite svettig ut när han hörde mig prata om trikåer i telefonen (Men nej, fullt så kul ska vi inte ha, det går bra med gymnastikbyxor för pojkar. Tack och lov, får väl även den liberala mamman erkänna.), men som han sa “Jag ska bara vänja mig lite… Och så ska han väl göra nånting annat än balett också (bedjande blick)? ”
Självklart ska han det, mamma är ivrig på att sätta båda barnen i Tae kwan do (som ju Mathilda gjorde förra året) och så småningom tror jag att det är bra med någon lagsport… Förutom amerikansk fotboll kanske, för de verkar göra illa sig så mycket, för att inte tala om hjärnskakningar etc.
I valet mellan hjärnskador och rosa trikåer tar jag det sistnämnda any day. För att inte tala om vad jag ser fram emot att se sonen dansa Svansjön på Operan ;-).