i västerled

Simsalabim så var vi i Sverige! Kanske inte riktigt, men inte heller så långt ifrån med tanke på att jag förberett mig för resan from hell, ensam med tre barn. Ha! säger jag bara, jag har världens bästa barn. Snälla, tysta (förutom möjligtvis Elias när han tvingades vakna för att gå av planet på Arlanda “mitt i natten” efter 3 1/2 timmes sömn, men det kan han ju faktiskt vara förlåten för.) och så duktiga.

Efter en sömnbristsluddig dag vaknade vi i morse vid lunchtid, efter 12 timmars sömn (eller ja, med lite matpauser då för miniprinsen) och solen sken, mamma och svärmor tyckte att det var otoligt varmt, men för oss “söderbor” var det helt underbart och barnen hann vara på landet hos farmor och farfar och bada åtminstone halva dagen. Två barn slocknade i bilen hem vid halv-nio tiden på kvällen och fick under MYCKET vilda protester motas i säng vid 02… I morgon börjar den elaka mamman en försiktig anpassning till svensktid, då får de inte sova längre än 11. Kanske. Det är ju ändå sommarlov… Men det blir ju trots allt väldigt kort sverigesemester om vi sover bort halva dagarna, så jag tror att vi nog får masa oss upp vid 9-tiden i alla fall så småningom. Vi får väl se hur det går, nu kvittrar i alla fall morgontidiga fåglar utanför fönstret, så jag får nog försöka gå och sova jag med.

Det bor en kamikaze fluga i arbetsrummet. Han (hur ser man förresten kön på flugor??) är inte som andra irriterande surrflugor som mest verkar flyga runt och sätta sig på olika saker, gnugga sina flugben och så flyga lite igen. Nej den här flugan verkar ha som enda och allena strategi här i livet att 1) Irritera livet ur människor och 2) störta sig till döds. Gång på gång surrar han runt mitt huvud, sedan upp i luften och en störtdykning mot mitt ansikte. Om och om igen. När jag tillslut tröttnar på att vifta bort honom och på allvar försöker se var han är, är han borta. Jag hämtar flugsmällan och väntar. Inte en rörelse. Ingenstans. Jag viftar runt med flugsmällan på öppna ytor, sveper runt för att se om jag kan hitta honom. Inte en antydan till liv, arbetsrummet är tyst och stilla.

Jag återgår till datorn. “Zzzzzzuuuuuummmm” hörs det omedelbart runt mitt vänstra öra och “swwwwiiiiiizzzzz” kommer nåt litet och svart pilande genom luften mot min näsa. Jag tar upp flugsmällan. Stillhet. Jag fortsätter jobba, men nu låssas jag mest. Istället sitter jag på helspänn för att upptäcka min fiende för att kunna lura in honom i döden. Flugsmällan vilar i mitt knä. Inte ett knyst hörs. Då killar det till på tårna och ett litet retsamt “zzzzzzuuuuuummmm” hörs. Jag ser nånting svart i ögonvrån, men innan jag hinner smälla till med flugsmällan är det borta. Och stillhet råder. Tills dess att jag tröttnar och tänker att “det är ju ändå bara en dum fluga, han har väl flugit ut i köket eller nåt” och lägger ner flugsmällan. “Swwwwiiiiiizzzzz”…

Jag undrar om det är någon stackars fel DNA:ad vetenskapsman i flugform som försöker säga mig något, eller om jag bara är för mycket 80-tals skräckfilm?

But I will get him, sooner och later, I´ll be baack…