i västerled

Ibland måste man älska sitt liv lite extra mycket. Solen har skinit, det är 23 grader varmt ute och INGEN LUFTFUKTIGHET ( Bara en sån grej!). Herr Dahlstrand kom hem tidigt från jobbet, barnen lekte i trädgården. På grillen hamburgare med koriander och avokado som tillbehör. Kall Fresca till det och mitt liv som höggravid kunde inte vara bättre.

I morgon åker herr Dahlstrand till Sverige en vecka, så jag får leva på den här familjekvällen ett tag. Och det gör jag så gärna!

Den nyblivna fem-åringen råkar dessutom ha blivit ett nyblivet Hannah Montana fan. Detta efter att ha fått en högt önskad Hannah Montana Barbie och en Hannah Montana CD (som spelas runt runt runt i bilen, till och med lillebror har indoktrinerats att skrika “Best of both worlds” varje gång vi ska åka nånstans) i födelsedagspresent. Att hon aldrig har sett Hannah Montanta på riktigt på TV behövs liksom inte, om kompisarna pratar om det så är Mathilda med på noterna. Och mamma protesterar inte, jag tycker att hon är lite för liten för att titta på TV-serien, även om den är barnanpassad, om hon nu inte själv propsar på det, och lite popmusik är ju alltid trevligare än att tvingas genomlida Dora utforskarens samlade hits ännu en gång.

Ibland kan det dock bli lite mycket av det goda kanske.
Dottern (jättenöjd): Mamma, jag vet, vi kan döpa bäbisen till Hannah Montana!
Mamma: Eh… NEJ. Det var nog ingen bra idé.
Dottern (lätt besviken): Men… Hannah! Eller Montanah?
Mamma: Näe… jag tror inte det. Jag tycker inte så mycket om de namnen.
Dottern (efter lång eftertänksam paus): Mamma, tycker inte du också att det är synd att Hannah Montana som är så fin, har så fula namn?

Och det fick ju mamma hålla med om då. God bless dessa år då barnen tycker att allt mamma säger är bra och värt att notera, synd bara att tiden kommer att gå så fort :-)! Och som sagt, till alla nyfikna, ni kan stryka Hannah och Montana från den potentiella namnlistan ;-).