i västerled

Det har varit knasiga nätter här i västerled den senaste veckan. Först hade lillprinsen värsta nattskrikssesjourerna, antagligen för att han höll på att få kindtänderna (tror vi i alla fall, annars var det kanske öroninflamation, men han skrek inte bara när han låg ner utan lite tittsomtätt dygnet runt. ) och när det äntligen började lugna ner sig, så har prinsessan fått nattspunk.

Det börjar ofta med att hon vaknar efter att hon sovit ett par, tre timmar, och behöver kissa. Detta är i sig inget ovanligt, för även om hon är superbra på att inte kissa i sängen (jag tror att vi haft typ en olycka på ett halvår eller nåt sånt, om ens det), så har hon inte riktigt fått ihop det där med att vakna, gå upp ur sängen och kissa. Nej istället ligger hon och småskriker och kastar sig, i sömnen, så att man får komma och typ bär-leda henne till toan och tillbaka. Men nu har hon börjat FORTSÄTTA att skrika, när hon är kissad och tillbaka i sängen. Och hon smågråter inte lite försynt heller, om nu någon skulle tro det, nej minsann, som den äkta dramaqueen hon är, så skriker hon “AJ AJ AJ” och far som en propeller på en galen helikopter runt i sängen. Allt i nåt halvsovande stadie. Vad det är som gör ont går inte att utröna, vad som är fel lika lite. Det är bara massiv kris, så mycket är tydligt.

Mamman, vanligtvis (anser hon i alla fall själv) en ganska tålmodig mamma, är inte det vid halv-två tiden på natten. Och ännu mindre efter att ha varit inne hos sin roterande, skrikande, dotter ett par tre gånger utan något resultat. Tillsist återstår ingenting annat än att något bryskt väcka den sovande skrikmåsen, genom att sätta henne upp i sängen och upprepade gånger säga “vakna, vakna”. Ok, inte den mildaste metoden, men de föregående trettio gångnerna VAR milda och det gav liksom noll, och mamman är så trött så trött och har inte alls lust att försöka luska ut vad i detta “AJ AJ AJ” beror nåt mer (Nej, jag tror inte hon har ont nånstans, jag tror hon får nånsorts halvvaken härdsmälta och blir fruktansvärt obekväm i hela kroppen, vilket säkert är jobbigt, men inte livshotande.). När Prinsessan förvirrat äntligen verkar vaken och kontaktbar, brukar hon muttra ohörbart, varpå hon vänder ryggen till mamman och somnar om. Lugn som en filbunke.

Eftersom det nu upprepat sig en tre, fyra nätter på raken, så har mamman slutat med de obryska, mildare, metoderna, och väcker prinsessan första gången skrikandet sätter igång. Samt meddelat att det går så bra att sova och även att komma in och längga sig i mammans och pappans säng om man skulle vakna, men det är inte acceptabelt att ligga och yla. Punkt slut, liten puss, godnatt. Resultatet har varit att dottern lugnt somnat om, en timme senare kommit tassande, helt lugnt och tyst, för att sedan vakna och inte bara yla mamman i örat, utan även sparka henne i huvudet under en av runtålningarna, ytterligare en stund senare.

I såna lägen är man ganska glad för att den där lilla mentala spärren sitter berghårt där den sitter, den där man-slår-inte-ihjäl-sina-barn-no-matter-what-spärren. Däremot finns där inte många spärrar mot argt väsande. Som i att “Tyyyyysssssstttt nu, Mathilda, du väcker lillebror. Om du inte slutar yla så får du gå och lägga dig igen i din säng.” Avslutat med ett rejält morrande. Märkligt nog brukar det hjälpa och prinsessan sover resten av natten utan vidare incidenter, för att förvånansvärt glatt vakna till vid kvart i sex och vilja gå upp och äta frukost och titta på barnprogram. Men det är en helt annan historia.