i västerled

Ok, det är ju bara att erkänna, en (endaste, liten, ynklig, ledsam) högrensning senare; Jag må vara mycket här i livet, men bra på att rensa och städa är jag INTE. Jag skulle kanske kunna vara bra, faktiskt, om jag rensade i andras högar, för där skulle jag inte tveka att slänga urskiljningslöst eftersom det ju inte är mina papper (fast antagligen, om jag tänker efter lite till, skulle jag inte vara bra på andras högar heller, för jag skulle vara alldeles för nyfiken och sätta mig och läsa alla deras papper, så det skulle inte funka heller), men mina egna högar är jag eländig på. Jag förstår inte var jag ska göra av grejerna, för ju mer jag tänker rensa, desto mer inser jag att det är inte onödiga högar av klutter, jag när vid min husgrund det är VIKTIGA papper. Jo, men så är det. Allt ifrån gamla räkningar (som man ju måste spara. Och sätta in i pärm eller arkiv. Och det gör jag. Man vet aldrig när man kan behöva en gammal telefonräkning från 2001…), till barnteckningar (jag kan ju bara inte meeeeeed att slänga tretton kluttrade streck som med säkerhet är en dinosaurie, bara jag tog mig tid att titta lite, lite till…), till reklamerbjudanden och kataloger (En vacker dag behöver man köpa nya rullgardiner, alldeles oavsett om man redan har persienner eller hatar rullgardiner. Det, mina vänner, hör inte hit…) och tja, gamla kvitton som blivit oläsliga, klistermärken, inbjudningar till barnkalas för tre månader sedan och… Ni ser ju själva, det finns absolut ingenting i mina högar som kan slängas.

Jo faktiskt. Jag slängde några informationslappar från Mathildas skola. Men det var bara för att jag tycker så illa om hennes rektor att jag gjorde det i rent trots. Nu vet jag inte när skolan börjar igen i höst och jag missade att ge ett bidrag till “teacher appreciation week”. Men det var det värt.

Annars har jag faktiskt donerat tre kassar till Goodwill med gamla kläder, och därmed i alla fall hjälpligt rensat min garderob, samt äntligen gjort mig av med barnens gamla kläder (de som inte säljs på ebay förstås :-)). Så det så.

Så gick den äntligen av stapeln, prinsessans balletuppvisning. Så söta som bara små 4-åriga tjejer KAN vara, trots hysteriskt kycklinggula utstyrslar, och självständigare och duktigare än jag någonin trodde, gjorde de minsta ballerinorna succé. De andra, större, barnen må ha varit mer avancerade, men inga var då sötare och mer naturligt chausefria, än “the sugarplums”.

Ballettfröken hade varit smart nog att ha en koreografi som, förutom att barnen stod prick still (kan bara tänka mig hur det annars skulle ha sett ut) mest bestod av att sträcka ut fötter och armar åt olika håll, samt kasta slängkyssar åt publiken och göra djupa ballettnigningar - och detta klarade prinsessan av alldeles utmärkt. Med bravur till och med, vill nog den partiska mamman påstå, för med blicken stenhårt riktad mot fröken i kulisserna och rätt sammanbiten, gjorde hon exakt vad hon skulle göra, trots att vissa andra ballerinor bredvid hoppade både hit och dit. Sann preusisk diciplin, med andra ord ;-). Hon hade varit precis lika duktig om hon också hoppat runt, eller sprungit ut, eller lagt sig ned, det var ju inte det, men det var roligt att se att hon faktiskt försökte göra rätt och framför allt, inte fick scenskräck eller blev rädd. För det var ganska tufft, vi fick lämna barnen i ett rum innan föreställningen, sedan fick vi bara komma och byta kläder på dem i pausen (av med den gigantiska tutu´n och på med en liten annan, draperiliknande, kjol. Guldfärgad. Naturligtvis.) och tillsist hämta dem när det var slut. Resten av tiden var de själva (eller ja, det var ju fullt med andra vuxna naturligtvis, som hjälpte fröken). Och det var inget problem. Lika glad för detta var jag, förresten, för jag kan bara tänka mig hur det skulle ha varit med 50+ mammor som hojat omkring bakom scenen. Isch.

I pausen frågade prinsessan varför hon inte såg mig och jag berättade att jag satt där i salongen, men eftersom det var så mörkt där ute och hon hade så mycket lampor i ögonen, att hon inte kunde se mig, fast jag såg henne. I andra numret (som var ett mer “friare” modern dans typ, nummer.), så ägnade hon därför slutet åt att stå och göra kikare med händerna och spana ut i salongen, så pass att hon nästan glömde bort att det var slut och att hon skulle gå av scenen. När jag sedan hämtade henne påpekade hon besviket att “Jag såg inte dig ändå, fast jag använde min binocular.” Så kan det också bli.

Strax före 22-tiden var vi hemma igen med en mycket sömnig ballerina, som dock konstaterade att när hon blev stor skulle hon bli ballerina och gå på tårna, precis som den “riktiga” (vuxna) ballettdansösen gjort, som var där.