Helikoptermamma
Det knepigaste med att ha barn, har jag upptäckt i takt med att prinsessan blir äldre, är dels att man vill beskydda dem från allt ont ivärlden. Och dels att de inte är en själv. Det förstnämnda är lätt tänkt och svårt gjort och det senare är mycket svårare att tänka på, men mycket lätt att falla in i. Eftersom man själv är vuxen så vet man ju också mer om hur elaka människor kan vara, hur svårt det kan vara med kompisar, hur mycket man kan tycka illa om sitt utseende… Ja kort sagt allt elände som ju trots allt är en del av livet. Och det vill man ju förstås inte att ens barn utsätts för. Och samtidigt går det inte att låta bli det jobbiga med livet, lika lite som det bra och positiva. Det hör ju liksom till.
Alltså får man lära sig att sitta på sina händer och bita sig i tungan i lekparken och vid playdates. För att inte bli en helikopterförälder, som konstant cirklar runt henne för att “hjälpa till”. För att inte säga åt henne vad hon ska, eller inte ska, göra, för att jag VET vad konsekvenserna blir. För att inte pusha henne när hon inte vill, det jag alltid velat, eller hejda henne när hon gör saker som jag aldrig gjort. DET är svårt.
Lika svårt är det att hitta balansen, jag menar man vill inte konstant flyga över sina barn, utan låta dem flyga själva och lära sig. Samtidigt vill man ju inte låta dem flyga iväg hur som helst och ta sig för vad som helst på färden. Det är ju inte heller gott föräldraskap. Så jag sitter en bit ifrån, iaktagande, tyst medan det pågår en högljudd “diskussion” inne i huvudet: “Ajajaj, det där var ju inte så bra, nu ramlar hon, nu ramlar hon, nu ramlar hon… åh, hon ramlade inte, vad duktig hon är! Att hon vågade!… Men gå fram till den lilla flickan och lek med henne, ser du inte att hon också är här själv utan kompisar, kom igen, kom igen… Nä, nu kom det en till annan flicka och började leka med henne… åh nej, tre tjejer leker aldrig bra, nu blir hon utanför, hon kommer att bli ledsen, jag ser det på henne, ååååååhhhh… Nähä, hon gick iväg och åkte rushkana själv och verkar lika glad för det, inte ledsen, hmm.. ok.. Och sådär KAN man inte göra, jag vet det, jag vet det, nu går det åt fanders… osv osv”. Jag medlar i jag-hade-den-först konflikter, pussar, torkar tårar och uppmuntrar. Och pushar lite för mycket ibland, för att hon inte ska bli gnällig och pipig. Och ibland slår hon sig lite, och jag får dåligt samvete för att jag inte vaktade över henne, fast jag VISSTE att det skulle hända, och det säger jag säkert också, fast jag LOVAT mig själv att inte säga “I told you so”, för finns det nånting värre?
Oftast går det bra, oftast verkar prinsessan veta sina egna gränser och gör sig inte illa. Eller blir ledsen. Hon löser konflikter och kompromissar, är social och graciös. Eller tjurig, klumpig och ensam. Men hon lär sig överleva och hon lär sig om livet. Själv lär jag mig massor om mig själv, och inte minst om prinsessan. Att vi är väldigt lika och väldigt olika. Och att det är väldigt svårt att vilja beskydda sina barn från allt ont i världen och ändå måsta se på hur de drabbas av det. The circle of life.