i västerled

I våras, när väninnan B flydde flyttade från Houston, blev vi adoptivföräldrar till Goldie, en guldfisksliknande fisk som krasst sett aldrig dog och därför inte heller kunde avlivas med gott samvete, utan därför bortskänktes till just oss. Prinsessan var mycket entusiastisk, fru Dahlstrand tyckte att det väl kunde vara lite fint och trevligt och pappa Dahlstrand, som eftersom mamma Dahlstrand vissste ganska väl vad svaret skulle bli, tillfrågades ;veruvudtaget inte direkt ordentligt förrän fisken var bosatt hemma hos oss… Att säga att han blev översvallande lycklig är att överdriva och sedan får det stanna därvid.

I alla fall. Goldie är ju inte direkt svårskött, vilket har varit en väldigt tur eftersom vi inte kan nånting om fiskar. Han/hon (jag har ingen aning om hur man tittar efter fisk-kön och har inte heller så stor lust att göra det, så vi har helt sonika bestämt oss för att det är en han.) äter och simmar and that´s about it. Förutom att han ätit ganska mycket, eftersom vi inte riktigt vet hur mycket mat en fisk ska ha och instruktionerna på fiskmatsburken är rätt luddiga “Feed about as much as the fish will eat in three minutes.” Mmm, ja, skitenkelt. Not. Fiskuslingen äter typ en liten pellet och sen simmar han runt och ser dum ut och så äter han en liten pellet till typ två timmar senare. Nåt sånt. Vi har inte tid att stå och vänta på att han ska få lust att äta, och inte heller kan vi ju bara ge honom ett litet gryn, om det nu bara var så mycket han åt på tre minuter. I alla fall. Först gav vi honom mat morgon och kväll och öste väl i lite lagom så där som vi tyckte. Det tog en vecka och så var hans lilla akvarium helt äckligt och skunkigt. Goda vänner påpekade att han nog inte behövde fullt så mycket mat och att fiskar inte gillar att simma i rester, så då minskade vi ner matningen till en gång om dagen, vilket faktiskt gav mycket bättre resultat.

Ett av de “goda” resultaten har dock varit att Goldie numera är en ganska stor fisk, väl över fem cm i alla fall, även om jag väl varit lika sugen på att mäta honom, som könsestämma, men på ett ungefär. Goldie är stor och hans akvarium är litet. Väldigt litet. Föregående ägare, som nog om sanningen ska fram, hade varit väldigt glada om Goldie tackat för sig för ett bra tag sedan, tröttnade på att köpa akvarier som gick sönder och satte honom i ett litet, av enklaste sorten. Säkert i hopp om att han skulle bli så uttråkad och trångbodd att han dog, men inte Goldie inte, nej nej. Herr Dahlstrand och jag började väl känna att om vi nu fått ansvar för fisken så måste vi väl ge honom ett så drägligt liv som möjligt, och beslöt oss därför för att köpa nytt, större, akvarium. Eller rättare sagt, herr Dahlstrand åkte till New York på jobb, barnen var i skolan och jag tänkte svänga förbi djuraffären och köpa ett akvarium. Ha ha ha. Här svängs inte nånting, kan jag meddela. Två timmar senare kom jag ut, med akvarium och diverse tillbehör samt betydligt fattigare. Hur kan det vara så att en fisk som är så liten (relativt sett i alla fall) kan kosta som en mindre årslön? Jag köpte inte ens det finaste på långa vägar, jag försökte vara väldigt budgetmedveten, eftersom, återigen, Goldie ändå bara är en fisk… En fisk som kan bli gott och väl sju år gammal!!

Det positiva var att jag fick lära mig mycke om fiskar och fiskskötsel, något som vi, insåg jag ganska snart, VERKLIGEN behövde. Att inte Goldie dött för lääääängeee sen är nästan ett mirakel känns det som, så som vi tvättat akvarier, tagit bort alla hans bakterier, slängt ner honom i vilka vatten som helst, gett honom fel sorts mat och i största allmänhet inte behandat honom som en fisk vill bli behandad. Uppenbarligen har den goda fisken livsvilja och det bör väl uppmuntras då. Jag måste erkänna att jag kände mig som en mycket mycket bättre människa när jag kom ut, än när jag in, även om jag också, erkänns motvilligt, på sätt och vis önskar att han INTE blir sju år, för det fanns så många andra söta fiskar där inne som hade varit mycket mer “klädsamma” i ett akvarie än en stor ensam fisk. En fisk som dessutom är argsint och äter upp alla försök till kompisar han har fått genom åren. Mycket, mycket territorial fisksort, sa hon i fiskaffären, och det får man väl säga var en understatement. Så nån söt kompis får han inte, det enda som kanske kanske skulle ha funkat vore en ny kompis, i nya akvariet, som var lika stor som han, men eftersom Goldie var typ 18 gånger större än alla av hans sort i fiskaffären, så enades vi om att han nog är en ensamvarg och trivs med det. Så söta fiskar i all ära; Nu har vi Goldie och man byter ju inte (eller spolar ner i toaletter, o hemska tanke) ens barn bara för att de råkar vara lite storväxta, osociala och arga. Egentligen är han ganska vacker, Goldie, han ska bara få det lite större så att han kan simma på längden, istället för upp och ner (ser ganska kul ut, men hon i affären poängterade att fiskar tycker om att simma horisontellt… HUR kunde hon veta att han inte gör det?). Hm, kanske är därför han är så stor… Han behöver helt enkelt motionera!!