För ganska länge sen, närmare bestämt 3 1/2 år sedan, ägnade sig herr och fru Dahlstrand senast åt ny-bil-shopping/tittande. Det finns en anledning till att det var så länge sedan och man skulle lät kunna tro att den anledningen är två barn. Ack nej. Det är förvisso en anledning, men inte den stora anledningen; Den stora anledningen är att det är ett projekt som kräver mycket tid. Och mycket tålamod. Mest av det sistnämnda från fru Dahlstrand. Minnesgod läsare kanske minns att då det senast begav sig var fru Dahlstrand nygravid och ville ha en större bil. Som hade en fin färg. Det var ungefär så avancerat som det blev, vad gällde mina önskemål. Herr Dahlstrand fokuserade på heeeelt andra saker; bl.a stängde han in sig själv i bagageluckan på en, eh, Yukon tror jag det var. Och gjorde han inte det så grävde han under motorhuven och ställde hopplöst tråkiga frågor om ventiler och kadanaxlar (eller nåt sånt, fru Dahlstrands bilkunskaper är, erkänns villigt, mycket begränsade.).
I dagsläget är fru Dahlstrand inte så värst gravid, men vill fortfarande ha en större bil. Det vill herr Dahlstrand också och om detta är de rörande överens. Sedan skiljer sig åsikterna något. Herr Dahlstrand, som är den stora praktikern i familjen, vill ha miljövänligt (om det går), prisvärt och praktiskt. Fru Dahlstrand å sin sida, som väl får erkännas stå för lyxbesattheten och flärden i samma familj, vill ha stort, dyrt och fint. Praktiskt är väl bra, men ändå, vad är väl det mot lädersäten, en röststyrd handsfree mobil, radio och cd. För att inte tala om dvd spelare till barnen…
Som alla kan förstå hade vi en lång dag i dag. Och ändå, ändå måste jag erkänna att slutresultatet inte var å beklämmande som jag trodde det skulle bli. Kanske har snart fem års äktenskap gjort oss mer lika och mer villiga att kompromissa (och nej, vi shoppade inte bil i matchande träningsoveraller ;-)), kanske har bilmarknaden blivit mindre eller nåt. Jag vet inte, men efter att ha besökt tre bilhandlare kan vi konstatera att vi faktikt tycker om samma två bilar. Det är ett stort steg frammåt. Att sedan den ena bilen är typ en miljard dyrare än den andra, som är typ en miljard gånger mer praktiskt, det kan vi lämna därhän. Fru Dahlstrand kan, till sin (och antagligen mer makens) stora förvåning, konstatera att hon kan tänka sig att köpa bil med hjärnan, fast hon förstås stenhårt tänker lobba för den lyxiga, dyrare bilen för den var bara sååå cool ;-). Herr Dahlstrand å sin sida, verkar också tänka lite mer med hjärtat, för han störtgillar också den dyra bilen, om än med betydligt fler invändningar än fru Dahlstrand. Om jag känner oss rätt så betyder det att vi inte kommer att köpa bil än på ett tag. Vilket är den andra av fru Dahlstands invändningar mot vårt modus operandum; Jag hatar att titta och titta och röra och röra - och sen åka hem. Jag till titta, röra, köpa och köra. Pangbums på stuberten. Jag har för mig att det har nånting att göra med instant gratification ;-)…
Men faktiskt, herr Dahlstrand öppnade inte en endaste motorhuv och stängde inte heller in sig i några bagageluckor, så på det stora hela så har kanske han också “bättrat” sig. Jag, å min sida, är så lättsåld på snygga färger, tekniskt lullull som att bagageluckan öppnar sig bara man petar på den (och den piper också, minsann!), automatisk döda-vinkeln varningar och sist men inte minst navigationssystem. Är det nånting som innebär allvarliga kriser i vårt äktenskap så är det när jag ska läsa karta och herr Dahlstrand köra. Vis av erfarenhet är det visserligen någonting jag numera undviker som pesten, men ibland måste man ju. Ett navigationssystem skulle definitivt innebära en förbättring på det området - det blir säkert inte alls lika upprört och stressat om herr Dahlstrand skäller på det. Tror jag. Herr Dahlstrand morrade, jo faktiskt lite, om att jag var tvungen att ända på mina (bil)prioriteringar och se mer till avgasrening och pris och absolut, i teoring håller jag med honom om precis allting - I smyg så klappade jag lite extra på de där dundersnygga, extraloaded, dundmodellerna som innehåller precis allt (inklusive lull lull) som vi någonsin behöver och framför allt herr Dahlstrand inte behöver. Jag KAN köpa bil med hjärnan, och säkerligen vara minst lika lycklig i slutändan, men jag vill inte!
Barnen tyckte väl kanske att det var sådär-kul att köpa bil, men de skötte sig förvånansvärt bra. Mathilda mutades med lördagsgodis och Elias, tja en del av bilköpandet sov han sig igenom och sedan tyckte han det var rätt kul att få tycka på knappar. Båda barnen uppskattade också väldeliga att få stå med skorna i lädersätena -något som deras usla moder glatt ignorerade. Inte mycket gnäll och gråt med andra ord. Mathilda tyckte bäst om den stora, praktiska och totalt osexiga, bilen som hon konstaterade var “this is the right one.” Jag tror att den kan ha haft att göra med att den hade två dvd-skärmar i taket och stora “captain´s chairs” i baksätet.
Jaja. Vi fortsätter väl att tänka och titta. Blir det bilinköp innan jul så tror jag fru Dahlstrand gör stora kors i taket. Det som lever får väl se ;-).