i västerled

Lillprinsen har två favoritsysselsättningar, vilka han kan ägna, om inte timmar, så lååånga stunder: Det ena är att äta papper och det andra är att stänga dörrar. Kunde han, skulle han säkert göra båda samtidigt och hans liv skulle vara fulländat :-).

Elias älskar papper! Papper i precis alla format, former och konsistenser; Från silkespapper till blöjkartonger, får han syn på någonting som kan klassas som cellulosa så kryper han så fort hans små tjocka armar och ben bär honom för att få tag på det. Sedan sätter han sig som en annan Tjuren Ferdinand under sin korkek och … nä, inte luktar, men gnaaaager. Så länge han får, innan den elaka mamman och pappan kommer och petar ur allt papper ur hans lilla mun. Visst, han river gärna sönder det också, men att äta papper är ändå det bästa av allt. Jag funderar på om man skulle kunna använda honom till papperstugg faktiskt; Man sticker till honom gamla kontoutdrag och sånt som man inte ska slänga i vanliga soporna och så VIPS så är de tuggade till oigenkänlighet! Man kanske till och med skulle kunna hyra ut honom till grannarna…

Och så stänger han som sagt dörrar. Eller puttar igen dem, rättare sagt. Och blir sur för att de är stängda och inte går att putta igen nåt mer. Allra surast blir han när han lyckas stänga in sig själv på toaletten, eller i garderoben, vilket händer allt som oftast. Då sitter han där inne i mörkret och ylar. Inte ledset eller övergivet just, utan ARGT. Jag tänker att någon gång måste han väl lära sig att det är rätt trist att stänga in sig själv i mörker, och låter honom därför sitta lite, lite längre, men nä, ungen verkar för närvarande ha minne som en guldfisk (vilket vi, appropå nånting helt annat som inte hör hit överhuvudtaget, har adopterat en. Vänninan B flyttade här ifrån och vi blev med “Goldie”. Goldie är en ganska tjock guldfisk i ett för närvarande förlitet akvarium som förutom att simma runt och se ut som, eh, just en guldfisk inte gör så värst mycket mer. Vilket kan vara både bra och alldeles vansinnigt trist, beroende på hur man ser det :-)); Man lyfter bort/ut honom och försöker hitta nånting annat att locka med (lite papper till exempel), men nej då, han kryper glatt tillbaka, stänger in sig själv och skriker. Lite trött blir mamman emellanåt, trots att hon älskar sin son.

Nåja. Om si sådär en tretton, fjorton år kommer jag säkert att ÖNSKA att han ville stänga in sig själv hemma, för då lär det nog vara precis tvärt om. Usch… Mina barn ska väl aldrig bli hopplösa tonåringar… Ska de!??