i västerled

Prinsessan är som bekant mycket noga med vad hon äter. Eller snarare inte äter. Ungen är märkligt envis när det gäller mat, har hon bestämt sig för att inte äta någonting så gör hon inte. Och därmed basta. Att andra barn äter det berör henne inte det minsta, att mamma lovar och svär att det är gott får henne inte att backa en centimeter och hitills har alla försök och löften om belöningar “bara hon smakar” inte lett till någonting alls. Mer än möjligtvis en allt mer resignerad mamma; Visst vet jag att man ska fortsätta servera saker som barnen inte äter och den trettielfte gången så äter de. Men hur kul är det att slänga mat varenda dag, eftersom den trettielfte gången både kommit och gått mer än tre dubbelt och Mathilda fortfarande vägrar att ens smaka? Och hur envis ska man vara? Att “svälta” henne, dvs servera vår mat och sedan får hon välja om hon äter eller inte, fungerar inte heller. Hon äter inte. På hela dagen om så är. Så mycket för alla “barn svälter inte frivilligt”. VÅRT barn gör det! Eller, det är klart att hon inte vägrar äta för att hon inte vill äta, hon vägrar äta därför att det är någonting som hon bestämt sig för att hon inte tycker om. Hon ger till och med upp den utlovade efterrätten, bara hon slipper äta någon mat som hon inte vill ha. Så ja, jag är lagom resignerad.

Härom månaden prövade vi att ge henne klistermärken i belöning om hon smakade någonting nytt och vid ett visst antal klistermärken (typ 5 ) skulle hon få någonting hon ville ha. Visst, prinsessan var helt med på noterna, hon kollade på klistermärken och lovade smaka. Ända tills det var matdags och dags att smaka på en bit tomat (mamman tänker ju att man inte kan börja med hur konstig mat som helst, det är ju inte så att ungen måste börja älska oliver, men en eller annan grönsak vore ju förstås bra.) då hon totalvägrade. Och sedan bröt ihop för att hon inte fick något klistermärke. Detta upprepades i två dagar och föräldrarna blev tröttare och tröttare på att tjata, lirka, luras och lova. Klistermärksidéen gick i ide och vi fortsatte att koka macaronies and cheese och ge henne en multivitamin.

Men belöningstavlan satt kvar på kylskåpet och i går tänkte jag att eftersom jag är lika dum som envis, så varför inte göra ett försök till? Klistermärken hade vi ju kvar och det måste ju ändå vara bättre att hon leker med dem istället för med plåster, vilket hon gjort den senaste tiden. (Många, många, mååååånga små mikroskopiska skrubbsår har uppdagat sig här på sistone. Av vilka precis ALLA kräver plåster, gärna bytta tre gånger om dagen. Men det är en helt annan historia.) Sagt och gjort, Mathilda var, precis som förra gången, med på noterna och mamman tänkte i sitt stilla sinne “jaja, vi får väl se”. Men så kom jag på att ge henne ett klistermärke för att hon hade druckit smoothie med blåbär i, eftersom hon vanligtvis, av någon outgrundlig anledning skyr blåbär som pesten (och inte bara råa blåbär heller, blåbärspaj, blåbärssoppa och till och med tårta med blåbärsfyllning ratades samtliga. Förstår ni nu vilket envist barn vi har!?). Nu tror jag visserligen inte att prinsessan ens var medveten om att hon fått i sig blåbär, men någonstans måste man ju börja och målet är ju att hon ska förstå att nya saker är gott. Så upp kom det första klistermärket och prinsessan sken som en sol. I dag var det dags igen och jag tog mod till mig och föreslog lite gurka till lunch. Prinsessan backade förskräckt och höll för munnen, men när jag nämnde klistermärken och belöning, så skedde undret: Hon ville smaka! Jag höll på att trilla baklänges och skära av mig tummen av förvåning (Påminnelse till mig själv: Skär aldrig grönsaker samtidigt som du erbjuder dottern ny mat. Hon KANSKE säger ja.). En minimalt pytteliten bit gurka knaprade hon i sig (kan det ha varit en åttondels gurkskiva eller nåt :-)), men det brydde vi oss inte om; Det hurrades och tjoades som om ungen vunnit OS i gurkätning och fram kom klistermärkena. Mathilda var stolt som bara den och konstaterade att “det var gott”. Mamma grep tillfället i flykten och föreslog lite mer gurka, när hon ändå var i farten, men nån måtta fick det vara, prinsessan backade och höll för munnen.

Vid middagsdags öppnade prinsessan kylskåpet och förslog “gurka och klistermärke” och mamman tänkte visserligen så skulle hon ju få klistermärken för nya saker och gurka var nu inte nytt, men det var nästan nytt och det fick duga. Så visst, gurka skars upp och gurka åts. Nästan en hel skiva denna gången. Och klistermärke klistrades upp. Mamma la lite mer gurka på tallriken och dottern vägrade äta den. När jag lite lätt nonchalant försökte påminna henne om att äta upp sin gurka, svarade prinsessan, lika nonchalant, att “när jag äter en bit till, får jag mer klistermärke”… Hon är inte dum, så liten hon nu är. Men nej, det är inte bara gurka som ska prövas, så det blev inget klistermärke. Och ingen mer gurka äten.

I morgon tänkte jag att vi skulle pröva en bit nektarin. Får väl se hur det går.