Mamma goes shopping
Vissa dagar känner jag mig modigare än vanligt. Eller så skulle man kunna kalla det dumdristig. I alla fall, det är sådana dagar jag bestämmer mig för att åka till mataffären med båda barnen. Samtidigt.
Det börjar redan på parkeringsplatsen. Vi har knappast hunnit parkera bilen förrän prinsessan börjar skrika “Jag vill åka i den DÄR, jag vill åka i den DÄR!!” “Den DÄR” är en kundvagn som är som en bil där fram, där barn kan sitta och köra, medan man handlar. Jättefinurligt, bara det att den där extra biten “bil” gör att vagnen blir jättelång och otroligt tungkörd, framför allt om man dessutom har ett babyskydd sittandes ovanpå. Dessutom brukar prinsessan tycka att det är kul att sitta i den där bilen i ungefär fem minuter, sedan vill hon gå ur. Så nej tack, den vagnen vill vi inte ha. Det vill däremot prinsessan och vi ägnar därför fem minuter åt ylande på parkeringen. Elias, som varit på sitt vanliga glada humör, sympatiskriker.
När jag väl lyckats stuva in båda barnen i kundvagnen (som tack och lov är större här än hemma i Sverige), Elias bilstol över barnsitsen och Mathilda i själva vagnen, och vi kommit in i affären kommer prinsessan på att här brukar det serveras gratiskakor precis vid ingången. “Kaka, kaka, kaka” skanderar hon och mamma gör en snabb överslagsberäkning på kaka vs. ingen kaka, dvs lugn och ro vs. ytterligare yl, och styr stegen mot kakorna. Bara det att kakorna är slut. Mathilda gnäller missnöjt och mammma skyndar sig på att försöka komma på något likvärdigt. “Vill du inte ha lite saft istället?” (Det brukar nämligen serveras saft bredvid kakorna) försöker jag och Mathilda stänger av gnällkranen och ropar “saft, saft, saft”. Frid råder i ungefär 20 sekunder tills dess jag kommer på att det inte finns någon saft idag. I dag finns det kaffe. Småsvettiga mamman inser att det här inte bådar gott; Inga kakor och ingen saft - de två pålitliga shoppingkorten är redan borta. Men, har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Vi fortsätter in i affären.
Prinsessan är fortfarande missnöjd över bristen på kakor och mamma kryssar snabbt förbi färdiggrillade kycklingar och sushi för att se om det möjligtvis bjuds på gratiskakor på brödavdelningen. Dottern, som när det gäller saker hon gillar, har röntgensyn, skriker “gula kakor, gula kakor, jag vill ha gula kakor”. Mamman ser inga gula kakor och ignorerar därför sin dotter. Big misstake. Big. Dottern skriker ÄNNU högre om gula kakor och lillebror ilskriker av rädsla för storasysters utbrott, men honom lyckas mamma tysta ganska fort med en napp. Dottern ger inte upp lika lätt. Nu börjar folk titta lite på oss. Kakorna visar sig vara slut även på brödavdelningen. Mamman överväger att be en expedit gå och lägga ut fler kakor, snabbt-som-bara-den-för-i-jösse-namn, men just som hon letat upp en liten tant-expedit som ser ut som om skulle kunna tycka om barn, inser hon att hon just hittat de efterfrågade gula kakorna. Jättelika, knallgula påskdekorerade kakor i storpack. Dottern ylar upphetsat och håller på att ramla ur vagnen av glädje. Tyvärr ska vi inte ha några storpack gula kakor, så vi springer snabbt vidare, även om jag nu börjar inse att jag snabbt bör hitta något mutbart, om vi ska överleva längre än till mjölkkylen. Bageriavdelningen blir min räddning. Där säljs kakor med regnbågsströssel. Till dotterns stora, enorma förtjusning. En sådan kaka införskaffas omedelbart.
Grönsaker och frukt går bra. Prinskorven charmar alla där han sitter i sin stol och skrattar och prinsessan ägnar sig åt sin kakpåse (kakan ska hon inte äta förrän vi har betalat, konstaterar hon, vilket gör hennes mamma mäkta stolt) och tittar emellanåt upp för att kontrollera vad mamman inhandar; Jordgubbar går bra, likaså bananer, tomater “tycker jag INTE om” och inte heller paprika, minimorötter, squash eller kål faller henne i smaken. När vi går förbi yogurten får dottern röntgenblick igen och vill ha neonrosa yogurt med glitterströssel. Över min döda kropp. När hon en tiondelssekund senare får syn på färdig kakdeg inser jag att det kommer att bli svårt att få någon större entusiasm över färsk tortellini. Suck.
Vi småspringer förbi läsken och mamma håller mentalt fingrarna i öronen och sjunger “lalalalala” när vi kommer till kakorna och kexen, för att inte höra prinsessans allt mer envisa tjat om “THIS one, THIS one”. När vi klarat oss förbi flinghyllan utan att prinsessan ens yttrat ett pip om gröna-, gula-, choklad-, marshmallow- eller jordnötssmörsflingor, ger mamman sig själv en uppmuntrande klapp på axeln och tänker “halvvägs, halvvägs”. Då kommer hon på att hon ju tänkt prata med butikschefen om att ta in en variant av de hiskeligt söta multifärgade flingorna, som dottern naturligtvis bara ÄLSKAR, som innehåller en accepterbar mängd socker , typ 75 % mindre än den vanliga varianten (Och nej, de ska ändå inte ätas till frukost, däremot funkar de bra som lördagsgodis eller “special treat”). Slugt nog kör mamman vagnen om hörnet från flinggången, in bland hundmat och kattsand, medan hon väntar på att butikschefen ska komma. Sonen gnager på ett kex och dottern pratar om katter och hundar som hon ser i gången. Utan att vilja köpa någonting, kors i taket. Mamma andas lite lättare och tänker att egentligen är det här ju en bagatell.
Fem minuter senare är kexet slut och katterna tråkiga. Två barn skriker och butikschefen är så trögfattad att hälften kunde vara nog. Tillsist lovar han i alla fall att ta in önskade flingor och mamman skyndar sig vidare. Kanske, kanske skyndar hon lite för mycket, för plötsligt kör hon på en stackars hylldekoratör som sitter på golvet och fipplar med nån hylla längst ned. Att få en vagn fullastad med mat och två barn, i god fart, påkörd rakt på rumpan är säkert inte särskilt skönt och hylldekoratören ser ut att vara på vippen att tala om för mamman vad han anser om kärringar som inte ser sig för, innan han besinnar sig och inser att mamman nog kommer att handla mer och framför allt för mer, om han inte skäller ut henne, så han nöjer sig med att blänga ett ytterst ont öga på mamman, som ber så förfärligt mycket om ursäkt för att han sitter på golvet, för att bilstolen med prinskorven i är så hög och inte minst för att hon är så liten. Sedan ilar hon snabbt vidare mot makaronerna för att inte utmana mannens självkontroll. Väl där är prinskorven hungrig och en snabb flasktillredning måste därför ske.
Makaroner och spagetti inhandlas sedan utan vidare missöden och mamman kan till och med tänka sig att inhandla Scooby-Doo makaroner till prinsessan. På väg mot köttet måste de passera påskgodiset och det innebär ytterligare en ylattack från dottern, som dessbättre snabbt får syn på någonting annat… “Strawberry Shortcake, DÄR mamma…” Mamman ser ingenting med någon Strawberry shortcake-figur på, men är villig att undersöka saken för att ytterligare dra bort dotterns uppmärksamhet från chokladharar och färgglada påskägg. Och visst, treåringar har alltid rätt - åtminstone när det gäller leksaker; Där hänger minsann en drake med Strawberry på. Mamman överväger om hon skämmer bort sin prinsessa för mycket genom att ge efter och köpa det hon ber (tjatar) om, men bestämmer sig för att det faktiskt är en rolig sak, som uppmuntrar utomhusaktivitet, så när dottern dessutom lägger huvudet på sned och säger “pleeeeaaaasseee…” så säger hon ok. Dottern studsar upp och ner i vagnen, och krossar så när äggen, av lycka.
Resterande shopping fortlöper, trot eller ej, utan varken tjat eller missöden. Prinsen sover mätt som bara en prinskorv kan och prinsessan är lyckligt upptagen med sin kaka och drake. Mamman tittar ner i vagen och konstaterar att där nog är lite för mycket barnvänlig mat, och slänger därför raskt ner både råris och kycklingbröst. För att balansera Scooby-Doo makaroner och regnbågskakor liksom… Eller nåt.
När barn och mat är inplockade i bilen är mamman trött. Och svär på att inte handla själv med båda barnen på ett bra tag.