Jag - en OS marodör?
Jag gillar OS och OS i alla former; Vinter, sommar… tja, så många fler finns det just inte, men VM går bra också. Överhuvudtaget tävlingar där landslag tävlar är kul. Det är så många käcka sporter som jag väl aldrig i livet skulle titta på på “lokalnivå”, typ skridsko (inte konståkning, utan sån där där de åker runt runt i trehundra varv bredvid varandra i badmössor och glasögon. Sån skridsko ;-)) och sånt, men som blir väldigt mycket roligare när det är OS. Ok nu var skridsko ett dåligt exempel, för jag tycker inte att skdridskoåkning är värst kul ens när det är OS, framför allt om det inte är nån svensk med och åker (Vad hände förresten med Thomas Gustafsson, som åkte bra på, eh, 80-talet (ok, hemskt att erkänna, men jag är så gammal att jag kommer ihåg honom.) och som sjöng “Börja om från början” så fint på “Måndagsbörsen”? Han var från Eskilstuna eller nåt tror jag också, och nu blir jag nästan lite rädd för mig själv för att jag kommer ihåg så mycket om nån i en sport som är så trist att titta på…), men you get the point. I går, till exempel, fann jag mig själv titta med stor behållning på halfpipe - en sport som jag väl inte vetat ett skvadrunt om tidigare. Jaja, man lär så länge man lever…
Men jag har kommit fram till att jag nog inte tittar på OS, eller sport för den delen, av kanske helt rätt anledning. Jag tittar på OS för att det är kul när folk ramlar/kör ur/ramlar av/klantar till sig i största allmänhet. Särskilt amerikaner och norrmän. Visst, jag tittar så klart också för att heja på Sverige, men jag måste ju erkänna att det är minst lika kul att titta för att se amerikanarna göra bort sig! Jag må vara aldrig så mycket amerikan som jag är svensk (åtminstone på pappret, men i “verkligheten” har ju Sverige ett 30+årigt försprång), men jag har så svårt att heja på en amerikan i nån sport. Kanske om jag bodde nån annanstans än just i USA, men här blir jag bara Jenny-tvärtemot. Amerikanarna är suveräna på att sälja sig själva, att stötta sina egna och framhäva sig själva, vilket är superbra i vissa fall och vaaaaaansinnigt enerverande i andra. Typ OS. Om man får tro amerikanska kommentatorer så är amerikanare alltid “favoriter” i alla grenar och i princip alltid oslagbara och de enda givna guldmedaljörerna. Naturligtvis “finns” bara de grenar i OS som amerikanarna är bra på med i OS-sändningarna, dvs längdskidåkning till exempel visas inte, för vem har väl hört talas om nån amerikan som åkt bra längdskidor!?? Eller skidskytte. Däremot får vi bl.a. se enorma mängder med konståkning (det råkar dessutom vara tittarsport-favoriten nr ett) och, just det, skridskor (Där Chad Hendricks, om nu nån mot all förmodan skulle veta vem det är, dessutom råkar vara från Houston, så honom måste vi dras med även på lokalnyheterna. Chads mamma gör i ordning smörgåsar inför tv-tittande, Chads mamma fixar gruppresa till Italien, Chads alla kompisar tittar på tv på en italiens restaurang osv osv i all evighet. Amen.). Och så uttrycker alltid kommentatorerna sin enoooormmaaa förvåning om en amerikan inte vinner; “Han som var favorit” och “hur kunde detta hända?”. Var de där österikiska, franska och schweiziska åkarna kom ifrån, det förstår man inte riktigt. Vaddå, finns det höga berg utanför USA också ;-)? Och återigen, det är bra med höga förväntningar och krav på prestationer, men det blir så tröttsamt i längden att lyssna på. Så jag tillbringar min OS-tittande tid med att önska lite utåkningar och gärna lagom (icke lem- och livshotande, jag önskar ju inte livet ur någon vill jag betona och inga förlamningar eller annat elände, bara förlorade medaljchanser) omkullramlingar och allmänt klant för i princip alla amerikanska tävlande. Och en eller annan norrman för den delen. Som om inte min karmaförbrukning gick fort nog som det var, menar jag. De är med på alldeles för många ställen och vinner medaljer där jag inte ser en endaste liten svensk flagga. Så kan vi ju inte ha det ;-).