i västerled

Ok, jag behöver seriös bloghjälp! Här hos blogsome bor det en spaminator. Och inte vilken spaminator som helst, nej den här är av den mycket kinkiga och småtaskiga sorten och jag vet inte hur jag ska blidka honom. Eller bli av med honom helt, men det kanske jag inte vill när jag tänker efter, för då får jag fullt av “check out my site”-komentarer istället. Och det vill jag ju inte ha.

Men jag vill att folk ska kunna få lämna meddelanden här, meddelanden som är till mig vill säga. Och ibland verkar det funka, men ibland så slår som sagt the spaminator till och anser att det är spam och så får de inte kommentera. Stackars Mindi t.ex., som inte alls försökte spamma, utan bara skriva snällt. Jag har själv råkat ut för samma sak, hos andra blogsome-bloggar och det var baske mig hopplöst att försöka klura ut varför jag hamnat i onåd. En gång var det en :-) som ställde till det och en annan gång fick jag inte skriva ett utropstecken!?? I don´t get it, det är helskumt.

Nån som vet hur man tacklar the spaminator, eller tämjer honom kanske rättare sagt?

Lillprinsen började morgonen, så där vid pass klockan 6, dvs ungefär samtidigt som jag INTE ville börja MIN morgon, med att kräva mat. Det var ju ett positivt tecken, tyckte jag belåtet. Det tyckte jag hela tiden han åt sin flaska och kanske ytterligare ett par minuter sedan de små ögonlocken blivit tyngre och tyngre och jag började fundera över att bära tillbaka honom till hans säng för lite mer sov. “Phhhhooooosh” (eller nåt liknande) sa det då och så for nappen ut som en projektil, följd av kaskadkräkningen från helvetet (eller i allafall naveltrakten) som dränkte sonen, mig, soffan och en god del av soffbordet. Då tyckte jag inte att det var så värst positivt längre, snarare tvärtom, om vi nu inte ska gå in på detaljer. Sen tyckte jag synd om prinsen, som fick feber och såg mycket mycket liten och ynklig ut. För att inte säga hungrig, men si den gick jag inte på igen. Inga mer flaskor här inte och ingen amning heller. Det blev teskedsmatning resten av morgonen, vilket i och försig ledde till att han inte kräktes mer, men å andra sidan tar det vääääääldigt lång tid att mata en bäbis med tesked så att de blir mätta.

Det var en nöjd mamma som kom in till doktorn ett par tre timmar senare i alla fall, för det kändes verkligen som om jag behövde få nån expertåsikt om vad som egentligen är fel med prinsen. Efter mycket klämmande och stetoskoplyssnade så bestämde sig doktorn för att det nog var en förkylning… Men en förkylning som också sätter sig i magen, därav kaskadkräkningarna. Därför försöker vi nu tackla både magsjuka OCH förkylning, dvs hosta. Lillprinsen får bara äta näringslösning och dessutom ska han få slemlösande, luftrörsvidgande medicin i vad som ser ut som en jättelik astmainhalator/syrgasmask som de har på flygplan. Och det är väl ungefär vad det är också (inhalator alltså, inte flygplanssyrgasmask). Jag har dock en svag misstanke om att Elias inte direkt kommer att gilla att sitta och andas i den, varför jag helt sonika bestämt mig för att det får herr Dahlstrand göra helt själv hjälpa till med och vara elak pappa. Själv är jag snälla mamman *med glorian lite på sniskan* som ger näringslösning och febernedsättande. Det tycker jag är en rimlig fördelning…