i västerled

Tiden går fort… Och senaste tiden har ägnats åt klockor här i västerled. Med anledning av en ehm, ehm, mycket viktig ;-), mycket snart förestående födelsedag tänkte nämligen herr Dahlstrand köpa sin fru en klocka. Och frun ska själv vara med och välja ut den. Vilket är en bra tanke, särskilt eftersom herr och fru Dahlstrand har ganska (för att vara diplomatisk) syn på klockor. Har det visat sig.
Fru Dahlstrand (FD): Titta vilken fin klocka. Den har diamanter runt sig.
Herr Dahlstrand (HD): Aldrig i livet, det blir inga diamanter på en klocka. Fult och opraktiskt.
FD: Inte så praktiskt. Men fint!
HD: Nej har jag sagt
Detta upprepas ungefär sexhundratio gånger till, typ för varje klockmodel fru Dahlstrand hittar. Hon har aldrig tänkt tanken förut att en klocka skulle ha glitter på sig, men plötsligt känns det som om det inte går att leva utan en klocka som har det. Konstigt.
FD: Åh men titta den HÄÄÄÄÄR klockan är jättefin! Bara lite diamanter, så där lite på kanten… *lägger huvudet bedjande på sned*
Försäljaren: En mycket bra klocka. Mycket prisvärd, bara åtta tusen sexhundra…
FD & HD: DOLLAR!????
FD: *Gulp*… eh, ja men här borta finns det kanske några andra fina…
HD: UTAN diamanter
FD: Jag tycker i alla fall att en klocka är som ett smycke.
HD: En klocka är en klocka. Den ska inte glittra.
FD: (Surar)

Så småningom kan herr Dahlstrand övertalas till att tänka sig lite bling på urtavlan, vilket hans fru faktiskt ser som en halv seger, även om hon tycker att det är lite lite glitter (Detta är också frun som tycker att en julgran aldrig riktigt kan ha för mycket pynt heller. You get the picture.). Då uppstår nästa problem.
FD: Den här klockan tycker jag är jättefin
HD: Hmmm (mutter mutter om glitter som fru Dahlstrand glatt låtsas att hon inte hör.). Är den vattentät?
Försäljaren: Ja, till 50 meter.
HD: Då ska vi inte ha den. Det måste vara till minst 300 meter
FD: 300 meter!?? Du är inte klok, vad ska jag med det till, det räcker väl om den är vattentät nog att bada med, så djupt kommer jag väl aldrig att vara.
HD: Det vet man aldrig. Det är inte poängen. Du måste kunna dyka med den.
FD: Eller hur? Jag som är en sådan entusiastisk dykare, jag snorklar ju typ vart femte år. (Fru Dahlstrand tyckte en gång i tiden att det där med dykning lät väldigt härligt. Den tanken övergav hon ungefär i samband med att bästa kompisen kom hem från dykresa i Thailand och berättade om blödande näsor och annat eländigt.)
HD: Man vet aldrig. Den SKA vara vattentät.
FD: (Surar)
Men så småningom ger sig fru Dahlstrand, som ju ändå känner sin man rätt bra, och inser att det är lika bra att ge med sig, särskilt om hon nu ska få behålla det lilla glitter hon tjatat sig till.

FD (lite utmattad): Men den HÄÄÄÄR, den är fin den. Och vattentät. (För att inte nämna glittrig. Men det gör inte fru Dahlstrand.)
HD: Hmmm. Den är fin. Det måste vara ett quartz ur.
Försäljaren: Det är ett mekaniskt ur.
FD: (fattar inte nåt just, men försöker låtsas som om hon handlade klockor varenda dag och nickar därför instämmande) JAHAAAA… Ett automatiskt. Ja men det är väl bra älskling?
HD: Nej. Aldrig i livet. Det måste vara quartz.
FD (som ser sitt glitter gå upp i rök): Jag kan dra upp klockan, inga problem.
HD: Du kommer att ha sönder den, det är inte praktiskt och så glittrar den för mycket.
FD (smått desperat): Nej nej, inte gör den det! Jag har inte sönder den, jag är jätteförsiktig med den… (Dänger av misstag handen med den gamla Seikoklockan på i disken så det klongar)
HD: Precis min poäng. Det måste vara nånting hållbart och praktiskt.
FD: Men jag vill inte HA nånting praktiskt och hållbart (är på vippen att stampa lite 3-årsaktigt med foten i golvet, men påminner sig i tid om att de faktiskt befinner sig i en juveleraraffär.). DU vill ha praktiskt, men det är faktiskt MIN klocka!! Så det så.
HD: Du får inget bling på den och den måste vara praktiskt. Det ska vara en quartz.
FD (surar)

Tre affärer och typ fem timmar senare har de lyckats, under väldigt gemensamma kraftansträngningar och överhängande skillsmässa, att ena sig om tre alternativ. Alla tre har, till fru Dahlstrands stora lycka, bling på urtavlan och en är, tro´t eller ej, faktiskt mekanisk. De är alla tre vackra och förhoppningsvis hållbara. En är definitivt praktisk. De är alla tre pinsamt dyra. Veckans i-landsproblem: Ska vi köpa en väldigt dyr, en hutlöst dyr eller en alldeles åt fanders för dyr; klocka? Jaja.

Fru Dahlstrand har tröttnat på att stå som en åsna mellan tre hötappar och vela, hon drömmer bara om klockor på nätterna och känner att det blir säkert bra vilken som det blir. Därför har hon överlåtit beslutet på sin man. Så länge det glittrar lite så. Och så blir det ju lite av en överraskning vilken det blir då också. Fortsättning lär väl följa på fredag…

Prinsessan har övergett det värsta av trotsåldern för att istället iträda den, nästan ännu värre, gnällåldern. Det gnälls och pips, känns det som, mest hela dagarna. Gnälls, pips och upprepas:
Mathilda: “Jag vill ha snack”
Mamma: “Det får du inte, vi ska åka hem och äta middag nu”
Mathilda: “Uhhuhu” en och en halv minut senare “Men jag vill ha snack.”
Mamma: “Nej sa jag, vi ska äta middag snart”
Mathilda: Med pipig, gnällig röst “Jag viiiiiiilll haaaa snaaaack.”
Mamma: “Nej det får du inte. Hörde du vad mamma sa, vi ska äta middag.”
Mathilda: “Uhuuuhuuuuhuuuuu” pågående i ca fem minuter.
Mathilda: “Nu vill jag ha snack.”
Mamma: “Nej och nu är det slutdiskuterat. Sluta tjata.”
Mathilda: “Uhuuuuuuuuuuuuu…. JAG VILL HA SNACK”
(Ovanstående är ett sant exempel från dagen)

Ibland måste man fråga sig om ungen är 1) döv 2) trögtänkt eller 3) slug nog att försöka sig på uttröttningsmetoden.
Jag vet ju att det blir ettervärre om jag ger med mig, så jag kan vara rätt envis jag med och det lättaste är att bara försöka stänga öronen och typ sjunga med på radion. Men gnället tränger igenom det mesta, det måste vara den höga frekvens det ligger på, för att inte tala om pipet, som gör att det gör ont ända in i märgen. Det är som en tandläkarborr som parat sig med en kniv dragen på en tallrik. Det är så att jag kan få knottror nånstans mellan musklerna och själva benet, det liksom tär på hela kroppen. Men som sagt nängång måste väl även denna mindre charmiga fas ta slut. Förhoppningsvis innan hon flyttar hemifrån (jag överväger annars starkt internatskola från tre års ålder) och helst innan Elias når samma ålder, så att de blir två…