Comments on: Matpetiga prinsessan http://ivasterled.blogsome.com/2006/01/26/6/ Småfunderingar om livet som matporrsmissbrukare, småbarnsmamma, ebay-fantast, marthaist och människa i Charlotte, NC Mon, 08 Sep 2008 17:28:01 +0000 http://wordpress.org/?v=1.5.1-alpha by: Lisbeth Falkman http://ivasterled.blogsome.com/2006/01/26/6/#comment-21 Fri, 27 Jan 2006 22:38:51 +0000 http://ivasterled.blogsome.com/2006/01/26/6/#comment-21 Go´kväll! Du skriver om vardagslivet med sådan underbar humor så jag brukar läsa dina sidor. Glad att du är tillbaka igen. Kan inte låta bli att känna med dig när det gäller din dotter. Mina egna erfarenheter från tre egna barn är att som förälder visa vem som bestämmer när det gäller mat, äta. Livet blir oerhört komplicerat om man i en familj inte kan äta tillsammans och äta gemensam middag. Jag vet att jag låter "pretto" och att det är lättare sagt än gjort när ens underverk skriker och vägrar. Nu vet jag inte hur gammal din prinsessa är men att lära sig äta vardagsmat ingår i att växa och kunna umgås med andra. Tänk när hon blir större och ska följa med kompis hem. Det blir säkert mer än makaroner på menyn då... Jag tänker också på dig som mamma. Hur ska du stå ut med att fixa speciell mat till henne varje dag? Jag hade fått "spader" i längden. Bättre att ta en "fight" och visa att du som vuxen vet hur man beter sig vid matbordet och vilka regler som gäller. Äta eller ingen mat och då alltid ha frukt eller grönsaker tillgängliga framme. Du tycker kanske att jag låter hård men du är inne på rätt väg som låter henne äta i skolan där hon kanske inte protesterar så mycket som hemma. Men du kommer ändå inte ifrån att visa samma vardagsmeny hemma och stå för den. Det skulle förstås underlätta för dig om du har någon annan vuxen (kanske din man om tiderna passar) som backar upp dig när prinsessan visar sin eländiga envisa makaronivilja! Jag vet att sånt tär på en förälder oerhört mycket! Lycka till. Hoppas att du inte tycker att jag låter för pekpinneaktig för det är inte meningen. Jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter. Hälsningar Lisbeth Falkman, västkusten Go´kväll!
Du skriver om vardagslivet med sådan underbar humor så jag brukar läsa dina sidor. Glad att du är tillbaka igen.
Kan inte låta bli att känna med dig när det gäller din dotter. Mina egna erfarenheter från tre egna barn är att som förälder visa vem som bestämmer när det gäller mat, äta. Livet blir oerhört komplicerat om man i en familj inte kan äta tillsammans och äta gemensam middag. Jag vet att jag låter “pretto” och att det är lättare sagt än gjort när ens underverk skriker och vägrar. Nu vet jag inte hur gammal din prinsessa är men att lära sig äta vardagsmat ingår i att växa och kunna umgås med andra. Tänk när hon blir större och ska följa med kompis hem. Det blir säkert mer än makaroner på menyn då…
Jag tänker också på dig som mamma. Hur ska du stå ut med att fixa speciell mat till henne varje dag? Jag hade fått “spader” i längden. Bättre att ta en “fight” och visa att du som vuxen vet hur man beter sig vid matbordet och vilka regler som gäller. Äta eller ingen mat och då alltid ha frukt eller grönsaker tillgängliga framme. Du tycker kanske att jag låter hård men du är inne på rätt väg som låter henne äta i skolan där hon kanske inte protesterar så mycket som hemma. Men du kommer ändå inte ifrån att visa samma vardagsmeny hemma och stå för den.
Det skulle förstås underlätta för dig om du har någon annan vuxen (kanske din man om tiderna passar) som backar upp dig när prinsessan visar sin eländiga envisa makaronivilja! Jag vet att sånt tär på en förälder oerhört mycket! Lycka till.
Hoppas att du inte tycker att jag låter för pekpinneaktig för det är inte meningen. Jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter.

Hälsningar

Lisbeth Falkman, västkusten

]]> by: Victoria http://ivasterled.blogsome.com/2006/01/26/6/#comment-20 Fri, 27 Jan 2006 17:34:37 +0000 http://ivasterled.blogsome.com/2006/01/26/6/#comment-20 Hej och välkommen tillbaka!! Besvärligt det där med matvägran, men som du säger: hon svälter ju inte ihjäl. Fast de kan konsten att pröva en förälders tålamod. Först till bristningsgränsen, sen "till oändligheten - och vidare"...! Kramar/Vic Hej och välkommen tillbaka!!
Besvärligt det där med matvägran, men som du säger: hon svälter ju inte ihjäl. Fast de kan konsten att pröva en förälders tålamod. Först till bristningsgränsen, sen “till oändligheten - och vidare”…!
Kramar/Vic

]]>